Populärmusik från Vittula

Feministisk analys och patriarkala system

Genom hela boken så känns det som att fokus ligger väldigt lite på kvinnorna i samhället. De är väldigt sällan med i något sammanhang men om de är det, eller på något sätt nämns så känns det som att det för det mesta är kopplat till sex eller liknande. Undantagen är väl kanske när någons mamma nämns. För det mesta umgås ju tjejer med tjejer och tvärtom, men jag tycker ändå att man här där vi lever ofta umgås med folk från motsatta könet på en vänskaplig nivå och att det är väldigt vanligt i hela Sverige. Så tänker jag i alla fall, men i boken känns det verkligen som att samhället är uppdelat i mans och kvinnogrupper. Niila och Matti umgås i princip bara med killar hela tiden och även vid släktkalas så ligger fokus i berättandet oftast på männen som super.

Jag tycker det känns som att samhället i Pajala är ganska gammalmodigt och stereotypiskt för hur man säger att det var förr (mycket lever fortfarande kvar dock) med tex. att mannen gör grova arbeten som exempelvis hugger ved medan kvinnorna står vid spisen och inte tar så mycket plats. Ganska stereotypiska roller helt enkelt för hur en kvinna respektive man ska vara. Männen verkar till största delen bara ägna sig åt alkoholdrickande och att ta plats. Det känns även som att normerna är otroligt stora i Pajala vilket kan bevisas med ordet knapsu som används ett antal gånger. Ordet knapsu betyder att något är "kärringaktigt och är något som bara kvinnor håller på med" (sid. 203). Det är inte okej som man att göra något som är knapsu vilket Niila och Matti tex. diskuterar om deras musicerande skulle vara. Om man gör något som är knapsu så är man inte någon riktig man. Till skillnad från kärringaktiga saker finns förstås också väldigt manliga handlingar. Bastubadandet som man fick läsa om ganska tidigt i boken kändes som en av dessa. Om man inte klarade av att bada bastu "på riktigt" sågs man förstås också som knapsu. Och om man beter sig väldigt annorlunda från normen så är det lätt att man blir annorlunda behandlad än andra och blir utstött, som också exemplifieras i boken.

Över huvud taget tycker jag att det är lite svårt att göra en feministisk analys på grund av att det i allmänhet nämns så få kvinnor och att man inte får vet så mycket om dem. Lustigt nog så har min mamma börjat läsa den här boken, men slutat bara för att hon tyckte att den var för manlig.

Eftersom att den är skriven utifrån ett sådant manligt perspektiv med så lite fokus på kvinnorna så gör det även att samhället i Pajala känns väldigt patriarkalt. Jag har lite en känsla av att det inte händer så mycket intressanta och spännande saker i Pajala när man är ungdom med i boken beskriva alla möjliga händelser som tex. alkoholtävlingar. Är det några kvinnor med i dem? Nej. Är det med några kvinnor i resten av händelserna? Nej. Vad gör kvinnorna i så fall? Sitter de bara hemma och stickar eller lagar mat. Det tvekar jag på, i alla fall inte ungdomarna.

Kände att det här blogginlägget blev väldigt väldigt ostrukturerat och osammanhängande nu, men det får vara så. Det finns egentligen otroligt mycket exempel och otroligt mycket att skriva om feminism i den här boken, så detta är endast en liten del av det som kunde uppfattas i läsningen.

Popularmusik från Vittula

Centrum, Periferi och Mitt första intryck.

Jag tycker den här boken känns väldigt annorlunda jämfört med andra böcker, annorlunda i både handling, miljö och skrivsätt. Skrivsättet känns som en av de saker som mest skiljer denna bok från andra, eller kanske är det hela kombinationen? Jag vet inte, men det känns liksom så speciellt att läsa den här berättelsen. Mikael Niemi, som författaren heter, skriver t.ex. om att huvudpersonen Matti sitter instängd i en värmepanna i flera år utan varken mat eller vatten. Där sitter han, han växer och hans kläder går sönder av att de blivit försmå. Men så en dag så har han blivit så stor så att kan pressa sig ut, och sedan springer han ut naken och ser sig själv ligga på en väg och sova. Allt det här känns väldigt underligt och detta är något som aldrig skulle kunna hända på riktigt, utan känns mer som att det finns med i boken för att symbolisera något, som jag i detta fallet skulle tolka som perioden mellan barn och ungdom.

Detta är bara ett exempel på det speciella skrivsättet som Niemi har, och fler finns det. Precis när jag började skriva det här inlägget så tänkte jag faktiskt att det var just sättet som boken är skriven på som gör att det utskiljer sig så. Men när jag väl började tänka efter så kan jag nog ändå tänka mig att det är hela kombinationen, mellan ett annorlunda samhälle, annorlunda människor och skrivsättet.

Det är många saker som man förvånas över när man läser boken. Det finns så mycket som är så annorlunda från mitt liv, och antagligen annorlunda jämfört med de flesta som växt upp i en storstad. Kanske är det också just så det är, ju större skillnad det är i storlek mellan två städer, ju större blir skillnaderna mellan uppväxterna på de olika ställena. Det blir en skillnad beroende på om man befinner sig i centrum eller i periferin.

I början av boken när jag verkligen fokuserade på att förstå var centrumet respektive periferin låg så hade jag faktiskt det ganska svårt. Det blev lätt så att jag vid varje tillfälle en ny person presenterades började fundera på om denne var periferin, och då alltså men Matti i centrum. Jag blev på något sätt lurad och trodde till en början att i princip alla var i periferin förutom han. Men så när jag läst en bit så förstod jag direkt att jag hade tänkt fel.

"Som Pajalabo låg man i lä, det slogs fast från början. I kartboken kom Skåne först, tryckt i en extra stor skala, fullständigt nerlustat med röda streck som betydde landsvägar och svarta prickar som betydde samhällen. Därefter kom de andra landskapen i normal skala, allt längre norrut ju längre man bläddrade. Och allra sist kom Norra Norrland, tryckt i en extra liten skala för att få plats, och ändå fanns knappt några streck eller prickar alls. (...) Det tog många år innan jag genomskådade skalsystemet och insåg att Skåne, hela vårt sydligaste landskap från kant till kant, skulle få plats mellan Haparanda och Boden." (s. 47)

Och den här biten fortsätter med att peka på fler och fler saker som visar att samhället i Pajala är i periferin.

Jag tycker det är ganska intressant det här med centrum och periferi, i alla fall i just det här samhället. Där i Pajala får de bara lära sig om södra Sverige och Stockholm, de får lära sig att det är normen och att det är dit man vill. De flesta flyttar därifrån så fort som möjligt, och ingen verkar riktigt tycka om att varken leva eller att ens ha ett förflutet där. Jag vet inte riktigt om det är exakt likadant nu med allt det här, men jag kan ändå tänka mig det i en viss grad. Visst har jag en förståelse för dem, men samtidigt så känns det också så fel. Jag skulle t.ex. tycka att det var jätteintressant att besöka en sådan här plats och framförallt att lära mig mer om dem. Ärs jag vet inte, nu tappar jag bort mig i mina tankar, men för att sammanfatta det hela så känns ibland det här med periferi och centrum så konstigt. Ibland förstår jag inte hur det i vissa sammanhang kan fungera/har fungerat på det sättet som det gör.

Mitt första intryck intryck av boken är väl lite delat. Jag tycker inte riktigt om sättet som den är skriven på och ibland känns den liksom lite för mysko för min smak. Samtidigt känns den intressant, vilket kan hjälpa till med att hålla läslusten uppe, men än så länge kan jag väl säga att den inte är så värst omtyckt.

Kung Lear - i en uppsättning av Stockhlms Stadsteater

Kung Lear är en pjäs som är skriven av William Shakespeare under renässansen. Den handlar om Kung Lear som har insett att han inte längre klarar av att styra sitt rike på egen hand p.g.a. att han blivit så gammal och planerar därför att skänka bort det till sina tre döttrar. De två äldsta får sina delar, men den yngsta, som egentligen ligger kungen närmst om hjärtat, får avstå från sin del då hon i själva verket varit den av systrarna som hållit sig till sanningen och varit ärlig. Med tiden utbryter ett drama med förräderi och ondska som får hemska konsekvenser...

Trots att Shakespeare levde för så länge sedan så lever hans verk kvar än idag, och Stockholms Stadsteater är bara en av många som gjort en tolkning av ett utav hans kända verk.

Just den här uppsättningen skulle jag säga var en aning intressant. När ridåerna dras upp i början av pjäsen så möts man av ett rum liknande från ett sjukhus. Det står sjukhussängar utspridda i rummet och det är kalt, vitt och trist, precis som ett sjukhus. Skådespelarna är utspridda i rummet och är till en början helt tysta medan rösten av Sven Volter (som spelar Lear) hörs från högtalarna. Sjukhuskulisserna ger ett väldigt speciellt intryck och det passar till en början väldigt bra in då man verkligen förstår att Kungen är inne på sin sista tid. Samma kulisser används under hela pjäsen vilket är både intressant och förvirrande. Det händer ganska ofta att man inte riktigt vet vilket sammanhang man befinner sig i och inte riktigt när och var man är, vilket jag tycker kan vara ganska jobbigt ibland då man får lägga ner tid och energi på att försöka förstå sig på just det och därmed kanske missa något viktigt i pjäsen, eller att man bara helt enkelt inte hänger med i handlingen. Samtidigt använder de sig av smarta små knep i vissa scener som verkligen gör att man förstår vad som händer. Te.x. när det åker ner en sådan typisk industrilampa och det verkligen ger intrycket av ett sterilt hemskt rum eller när de i en annan scen använder sig av alla möjliga effekter för att få till en riktig storm. Först och främst har de någon typ av fläkt för att få det och blåsa och för att blåsten verkligen ska bli synlig använder de en rökmaskin så att man faktiskt ser hur luften blåser. De har också lagt fram en massa halm som även den flyger med i vinden och en av skådespelarna gör som en slags kullerbyttor som verkligen gör stormen väldigt effektfull då det verkligen ser ut som att både han och halmen verkligen blir påverkade av den. Inte nog med detta så använder de sig dessutom av både ljus och ljud för att förstärka det hela. Det både åskar och viner och ljuset är skumt och sådär typiskt stormig grått. Jag måste nog säga att det här var min absoluta favoritscen då den verkligen påverkade mig, allt blev liksom så starkt och jag fick verkligen känslor som "Å, vad det är synd om honom, stackars honom som bara blir förrådd och illa behandlad" etc.

Ljud och ljud är något som de använder väldigt flitigt under pjäsen, och jag tror att det är just ljusen som är en av taktikerna för att få publiken att förstå när scenerna ändras. Så fort det blir en ny scen så ändras ljusen an aning för att man ska få en känsla av att man hamnat någon annanstans en annan tid. Med hjälp av ljudet så skapas också olika uppfattningar och känslor som t.ex. vid ett tillfälle då en av systrarna kommer in och man hör "pampig, lite halvläskig" musik och man förstår att hon är någon som man ska vara lite rädd för och att hon inte är någon god människa. I det här fallet, som även i många andra, så hjälpe även ljuset till med att få fram den rätta bilden genom ett röd-gul-orange sken lite likt färgen av en eld.

Något som var väldigt speciellt med hela scenografin var hur de hade blandat allting med gammalt och nytt. Det fanns tex med kläder från någon gång runt 1500 -talet, en narr som inte direkt kan kopplas till idag, samtidigt som det fanns moderna sjukhussängar, moderna kläder och lite moderna ord som hoppade in lite här och där mitt bland det gammaldags språket. Som sagt så blir det ju väldigt speciellt med blandningen och jag själv tyckte att det passade i vissa situationer medan det var mest förvirrade i andra, och kanske är det också lite på det sättet som jag kan sammanfatta hela pjäsen utifrån mina åsikter. Jag tycker absolut att den var bra och jag skulle nog rekommendera den till andra, samtidigt som jag tycker att vissa delar och vissa saker kunde varit och kunde ha gjorts lite bättre.