Egalias Döttrar

GENUS OCH FEMINISM (maskulinism)

I Egalia är allting tvärt om. Männen äter p-piller och går runt i trånga särkar. De bär pehå och bör på små laxrosa handväskor. Det är männen som är hemma med barnen och det är kvinnorna som är direktörer, ingenjörer och vetenskapskvinnor. Kvinnorna får betalt för att föda barn och skönhetsideal gäller bara för män som ska vara kraftiga och inte för långa. Folk oroar sig för att föda söner då de har svårare förutsättningar och arven går alltid från mor till dotter. De stereotypiska motsatsparen finns, men rollern är bytta, och egenskaperna likaså. I Egalia råder ett matriarkat där kvinnorna har makten.

Kvinnorna är det första och det starka könet vilket alla i landet är medvetna om och vilket barnen får lära sig i skolan. De får även förklarat för sig varför, och det finns förklaringar till allt som har med maktstrukturer att göra. Exempelvis så är samhället beroende av kvinnorna, som behövs för att befolkningen inte ska dö ut totalt och männen skulle inte klara sig utan dem. Det är av naturen att kvinnorna ska vara de försörjande i familjen kan förklaras vid en befruktning:

"Segerfrun, den sädescell som kom in, mister sin identitet. Det betyder att den inte är sig själv längre. Den närs och beskyddas av ägget, precis som den mogne mannen får faderskapsbeskydd (äktenskap) av en kvinna. I gengäld får cellen leva vidare. Det ligger en vacker analogi i detta. En analogi betyder något som liknar något annat. Mannen söker ett hem, och i denna strävan konkurrerar han med hundratals andra män. När han finner hemmet ger kvinnan honom föda och näring och beskyddar honom mot allt ont." (s. 108)

eller när huvudpersonen Petronius mamma förklarar varför kroppsideal bara existerar för män:

"Ba är egentligen lite för kraftig - ja ganska tjock. Varför tjatar du aldrig på henne att hon borde banta?" "En kvinnas utseende betyder inget", hade Rut förklarat då. "Kvinnor blir ju gravida, de kan vara tjocka ibland och smala ibland. Det skulle var absurt att ha ett idealmått för kvinnor." (s. 44)

Ibland känns förklaringarna en kan läsa om så realistiska att man börjar fundera på varför vissa saker är som de är idag, och inte som i boken.

Jag gillar verkligen boken, det gör jag, men jag tycker det är brist på någon speciell handling med en berättelse och skulle gärna önskat att det fanns lite mer spänning. Om inte tvisten med de ombytta rollerna hade funnits hade jag tycker att boken var ganska tråkig och meningslös, och suget att läsa vidare skulle vara ganska litet. Men hela boken bygger på en sådan genealisk idé att jag inte inte kan tycka om den. Den har verkligen varit intressant att läsa då den öppnar upp ögonen för hur mycket ser ut i dagen samhälle. Jag tänkte ändå att jag var ganska medveten om ojämställdheten idag, men samtidigt har jag upptäckt nya saker när jag läst boken som jag inte tänkt på förut. Jag tror att just skiftet av roller öppnar upp och gör det lättare att se de skillnader som finns, men som man tidigare inte lagt märke till. När en lever mitt i händelserna så tror jag att det är svårare att se, och att en är så pass van vid vissa saker att man inte reflekterar över dem, vårt patriarkala språk är bara ett exempel.

Däremot har jag svårt att relatera till vissa saker som är skrivna i boken. Svennbalen och menstruationsspelen är bara två exempel. Det finns också andra saker som jag tycker är mer extrema i boken än hur det ser ut i verkligen, men detta kan även vara på grund av att boken är skriven 1977 och att det rådda andra förhållanden då.

Jag vet inte hur mycket uppmärksamhet boken fick när den släpptes, men från vad jag har hört från bland annat mina föräldrars generation är att jämställdhet var ett omdebatterat ämne under den perioden, vilket det även är idag. Som det känns som så var den aktuell då, men även nu när feminism idag är något väldigt uppmärksammat och fler och fler fattar intresse för det och F! dessutom just kommit in i EU. Om man kollar på andra böcker, TV-serier eller filmer går det att se att det finns en sorts "starka-kvinnor-trend" och att just de verken lyckas bli relativt populära. Hungerspelen är ett exempel och även serier så som Downton Abbey tycks vara ganska feministiska då kvinnorna får och tar mycket plats, även om de verkliga förhållandena under den tiden var annorlunda. Jag tycker det är synd att Egalias Döttrar inte får mer uppmärksamhet idag och att fler läser den. De flesta tror jag inte har koll på vad det är för bok, trots att den passar in så bra i idéströmningarna i samhället idag. Dessutom tycker jag att de bytta könsrollerna borde vara något som uppmuntrar män till att även de ska läsa boken. Jag gissar att det blir lättare för dem att relatera till diskrimineringar och kränkningar då de är anpassade efter deras situation och utsatthet vilket förhoppningsvis skulle kunna leda till att fler inser att det inte är jämställt idag. Å andra sidan skulle även boken kunna användas som ett sorts motargument mot dagens feminism. Många antifeminister påstår att feminism går ut på att kvinnorna ska bli överordnade männen när feminism egentligen hanlar om jämställdhet:
Definition från NE.se:

"feminism, rörelse och åskådning bestående av flera olika inriktningar med den gemensamma målsättningen att förändra maktstrukturer knutna till kön. Vad som förenar all feminism är att man vill upphäva eller förändra diskriminering på grund av kön och/eller könstillhörighet." 

I och med att Egalia tidigare varit ett patriarkat skulle någon lätt kunna häva ur sig att risken finns att samhällsutvecklingen sker i den riktning att makten omfördelas istället för fördelas. Även i Egalia blir budskapet med feminism missförstått:

   "Vi kräver därför öppet medlemsskap för alla kvinniskor i Klubben. Och detta innebär i praktiken att vi kräver att klubben avskaffas!"
   Jaså - de fanatiska kvinnohatarna menade att folk inte skulle få lov att gå och ta sig en drink efter en slitsam arbetsdag? Nej, nu gick det för långt. Dessa anslag mot den personliga friheten kunde inte tolereras." (s. 224)

Dock så är detta något jag verkligen inte hoppas att boken bidrar till och ibland har jag verkligen svårt att förstå hur människor tänker när de argumenterar mot feminismen. Jag tycker att Egalias Döttrar är en bok som är värd att läsas av alla, både män och kvinnor för att belysa skillnaderna och för att få folk att inse. Jag tycker även den borde läsas i andra länder, varav många är så mycket mer ojämställda än Sverige och verkligen skulle behöva en insikt även de i hur det kan vara att leva ett liv som kvinna.


(Sedan kan man ju också se boken som ett sätt att se de orättvisor som män utsätts för, men det får bli en senare diskussion)

Egalias Döttrar

SPRÅKET

"- Det är trots allt män som avlar barn, sa direktör Bram och gav sin son en tillrättavisande blick över kanten på  Egalsundsposten. Det märktes att hon hade svårt att befruska sig. - Förresten läser jag tidningen.
Hon fortsatte ilsket att läsa där hon hade blivit avbruten.
- Men jag vill bli sjökvinna! Jag tar helt sonika ungen med mig sa Petronius uppfinningsrikt. (...) - Det är grått och trist att dam inte får bli det dam vill! (..)
Hans syster flinade hånfullt. Hon var ett och ett halvt år yngre, och retades alltid med honom.
- Ha ha! En man kan väl inte bli sjökvinna heller! En manlig sjökvinna! Hi, hi! Eller du kanske vill bli jungman? Eller timmerman? Eller styrman! Jag skrattar ihjäl mig! Alla män som går till sjöss är antingen horkar eller palluriska." (s. 11)

Det annorlunda språket var det absolut första som slog mig när jag öppnade boken och började läsa. Jag visste redan innan att vissa ord skulle vara ombytta, men jag blev verkligen förvånad att det var så många och att det också finns så många ord som är könsförknippade och som går att byta ut! Jag skulle nog säga att språket har varit en av de största tankeväckarna för min del när jag läst boken då jag insett att även språket vi använder är patriarkalt. I början tyckte jag att det var ganska jobbigt att hela tiden behöva tänka tvärt om vilket gjorde läsningen lite hackig, men eftersom så gick det allt lättare och man lärde sig vad de innebar. Det fanns dock ord som tog väldigt långt tid innan jag förstod eller som jag ens förstod över huvud taget. Faderskapsbeskydd var ett av orden och ett annat var pallurisk, vilka jag först efteråt förstått när jag läste efterorden av Eva Witt-Brattström. Att läsa böcker med den här typen av språk är väldigt ovanligt, och jag vet inte om det ens finns någon annan bok innehållande detta språk, så det har varit en speciell upplevelse.

"- Ordet kvinniska, det låter som om alla kvinniskor är kvinnor. Varför kunde det inte lika gärna heta "manniskor"? Eller "männsikor"? Va, Baldrian? 
- Det är för att det heter kvinniskor. Det bara heter så.
- Och så tänk till exempel på ordet "dam". Har du tänkt på det? Varför kunde det inte lika gärna heta "herr"? Eller "man"? "Man lär sig så länge man lever", till exempel? Varför inte?" (s.155)

Innan är detta inte något jag reflekterat över så mycket. Visst har jag någon gång funderat över ord som sjuksköterska, att det låter väldigt kvinnligt, men egentligen inte så mycket mer än det. Mer tydliga ord som jag tycker att en lättare borde lägga märka till som exempelvis sjöman eller människa har jag däremot inte reflekterat över lika mycket. När man läser Egalias Döttrar blir det plötsligt väldigt tydligt att även språket är anpassat efter samhällsstrukturerna. När man är van vid de ord vi använder idag så är det inte något som en, eller i alla fall inte jag, tänker på så mycket. Men så när alla ord vänds på det här sättet blir det så tydligt. Jag tänker att både män och kvinnor kan vara sjömän, att både män och kvinnor kan vara riksdagsmän etc. och att alla är människor. Men kanske får de könsanpassade orden en betydelse i alla fall? När orden vänds så ändras betydelsen och jag börjar fundera på hur konstigt allting är. När ordet sjöman byts ut mot sjökvinna så tycker jag plötsligt att det blir konstigt med en manlig sjökvinna. För mig blir innebörden en helt annan och uppfattningen om det svenska språket (och andra språk) förändras. Bara det faktum att en använder "man" som ett generellt pronomen för båda könen och att det faktiskt är samma ord som könet man är en ny tanke för mig. Jag kan inte riktigt förstå att jag inte insett dessa könsanpassande ord förut. Språket utgår från mannen, bortsett från de yrken eller egenskaper som är "ämnade för kvinnor", som t.ex. jungfru. Olika kön förväntas göra olika saker. Man skulle kunna kalla det för ett genusspråk.

Sedan så finns det otroligt många andra ord som även de är ändrade i berättelsen, men som inte är lika tydligt könsförknippade. Härska är utbytt mot fruska och fröken är utbytt mot herrken. Dessa ord tycker jag är svårare att se en direkt koppling till könbaserade ord, men kanske är även dessa ett tecken på det patriarkala språket? Om alla ord som är ändrade i boken är könsbaserade så finns det många!

Jag reagerade också på mina egna tankar gällande vissa ord som exempelvis ingenjör och direktör. När jag läste orden så kom jag på mig själv att jag faktiskt förväntade mig att det skulle vara män, och när jag läste herrken så tänkte jag kvinna i alla fall. Just detta har inget med själva språkväxlingen att göra, men jag tycker det är intressant att jag, som ändå tror att jag inte har så mycket fördomar, blir en aning förvånad när det visar sig vara kvinnliga direktörer och ingenjörer.

Som sagt tidigare så är även ordet man som pronomen något jag funderat över under i och med detta. När man generellt ska prata om händelser så utgår man alltid från man, och så är det. Dock så finns det faktiskt de som idag väljer att byta ut ordet man och skriva en istället, t.ex.: "När en generellt ska prata om händelser så utgår en alltid från...". Det här är något som jag också reagerat på när jag läst det på olika bloggar och faktisk tyckt att det har varit konstigt, om inte till och med fel. Men nu, nu inser jag att kanske användandet av ordet en är en sort markör, en stort protest mot patriarkatet? Kanske är det så att alla jag sett skriva det, skriver det just på grund av att de insett att språket är patriarkalt och att detta är ett försök, en början på en liten förändring? Sedan kom jag också att tänka på att just pronomet man inte heller finns i de flesta språken. Gör det svenskan till ett mindre jämställt språk då?

Så hur stor verkan har språket på vårt samhälle idag? Vad innebär det att vi alla är människor? Fram tills nu har jag inte trott att språket haft någon inverkan på jämställdheten, men efter att jag läst Egalias Döttrar så har jag blivit mer osäker...

Så här skriver Eva Witt-Brattström om saken:

"Under översättningen insåg jag hur patriarkalt färgat vårt språk är, och vilka konsekvenser det får för de olika könens självbild och möjlighet att ta plats i världen, befruska (behörska) den, som det heter på egaliska." (s. 262)

och kanske är det just detta som är den hårda sanningen.

Egalias Döttrar

FÖRSTA INTRYCKET

   Innan jag öppnade boken.

Innan jag ens hållit i boken hade jag fått en sorts uppfattning om hur landet Egalia skulle se ut - ett samhälle där allt var tvärtom, kvinnorna hade makten och männen var underordnade kvinnorna. Jag minns att jag hade ganska höga förväntningar på boken då det kändes intressant att se samhället från ett helt annat håll och jag var ganska nyfiken på hur jag själv skulle reagera på denna "parodi" på samhället. Vad skulle boken väcka för tankar och skulle den få mig att inse saker som jag inte sett tidigare? Jag funderade över om mina tankar om dagens samhälle och skillnaderna däri skulle ändras. Om mina ögon skulle öppnas för ytterligare insikter om att allt inte riktigt är som jag tror. När allt blir helt tvärt om kanske det är lättare att se saker man aldrig riktigt reflekterat över förut.

Dock så hade jag absolut ingen uppfattning om innan vad den skulle handla om. Det blev klart först när jag läste på framsidan. Där står en liten sammanfattning om vad boken handlar om (vilket i vanliga fall brukar stå på baksidan..) och så är den även prydd med en bild på två killar. Jag vet inte riktigt vilken ålder de är men de ser ut att vara i tonåren och jag kan gissa att en av dem ska föreställa Petronius. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om omslaget egentligen och har inte riktigt kunnat reflektera över det. Jag tycker det är ganska intressant att man valt just denna bild. Det känns liksom dubbelt på något sätt. Vad jag har hört så är det bevisat att kvinnor och tjejer är mer öppna för att läsa om både killar och tjejer i huvudrollen (men det sistnämnda är dock vanligare) medan män och killar ofta avgränsar sig från berättelser där en kvinna eller tjej har huvudrollen. Just detta tycker jag gör omslaget intressant. Det är killar på framsidan vilket kanske drar till sig mer manliga läsare, men samtidigt känns böcker om patriarkat och feminism som något så ovanligt i läsningen hos män. Det känns förstås synd att säga detta, men på något sätt skulle jag ändå bli en aning förvånad om jag såg en man sitta och läsa t.ex. Egalias Döttrar på tunnelbanan. Parallellt med detta så tänker jag också på framsidan ur bokens perspektiv. Då skulle allting vara tvärt om. Då skulle Egalias Döttrar bara vara en normal bok utifrån litteraturen idag och det skulle handla om det verkliga samhället och bara vara en bild av det. Det som skulle vara speciellt skulle väl i så fall vara att den har feministiska tankar. Om man kopplar ihop detta med det jag skrev innan om män som läser manlig litteratur och tvärt om så skulle alltså denna bok vara en bok om män som läses av män och som också då har en framsida som lockar män, alltså i Egalia. Kanske hjälper "den manliga framsidan" i dagens samhälle till att bredda målgruppen och fler blir intresserade av att läsa den, även sett utifrån handlingen.

Expositionen i Klanerna i Palos Verdes

  - Klanerna i Palos Verdes

av Joy Nicholson

Jag tycker titeln är lite förvirrande. Jag tycker i alla fall att det är väldigt svårt att ens få en susning om vad den egentligen handlar om när man bara läser rubriken. Bokförlaget heter feminista vilket gör att man i alla fall tror att det är om en tjej, vilket också omslaget förstärker en del. Jag vet inte vad  målgruppen är, men jag tror inte att speciellt många killar skulle börja läsa den på grund av detta. Boken heter Klanerna i Palos Verdes vilket jag ger en väldigt vag uppfattning om handlingen. Jag förstod att det var något med olika grupper men inte mycket mer. När jag läser titeln på en bok vill jag få en känsla av vad den handlar om och vad det är för typ av bok, vilket jag inte tycker att denna titel gör. Den kunde varit bättre. Inte heller baksidan tyckte jag var särskilt tydling om vad boken handlar om.

"Jag är nästan fjorton år, jag har redan problem i skolan, jag har redan blivit kysst. Mina bröst har antagit formen av pyttesmå bergstoppar och så kommer det att se ut i hela mitt liv.
Mamma säger att folk med små bröst alltid är egoister. Hon säger detta medan hon brer jordnötssmör på några skivor sockerkaka som hon ska äta till lunch. Jag tittar ut genom fönstret och räknar vågorna som rullar fram. Jag räknar minuterna till jag får gå därifrån. Men mamma fortsätter prata, och ler och fixerar blicken på en punkt precis ovanför mina bröst. Hon pratar om att vara smal, att vara nätt, så man nästan försvinner i tomma intet.
>> Jag var smal förut. Men det la jag av med <<, tjatar hon. >> Det var ändå bara skit <<
Jag betraktar mamma medan hon äter, det trillar smulor från munnen och det har fastnat en klick jordnötssmör i håret. Jag tittar på henne när hon tuggar och känner att jag också vill lägga av."

Det är såhär boken börjar, och också det som står på baksidan av boken för att fånga läsaren. Mitt första intryck av det här var att boken skulle vara en ganska typisk tonårsbok som handlar om en tjej och hennes tonårsproblem, och i början var jag inte så sugen på att läsa den. Genom att första delen av boken också heter Vågor så förstår man ju att de också på något sätt kommer att ha en betydelse i handlingen.

Det finns inga direkta kapitel i boken men med tanke på att varje sådan del kan vara runt 70 sidor så skulle jag inte kalla det kapitel. Den är har dock många styckeindelningar och berättelsen kan hoppa lite till och från olika händelser.

Nu när jag kommit en bit tycker jag ändå att den är helt okej, inte någon pangbokdirekt, men bra är den ändå. Om det finns något speciellt budskap i den så har jag inte förstått det, i alla fall inte än. Jag kan säga att den handlar om Medina och hennes familj, som ofta är väldigt oense, sedan handlar det också en del om surfing, inte vet jag, men kanske boken vore lite roligare om man tycker det är intressant

My first impression of Purple Hibiscus

Before I opened the book I had a feeling of a intresting story. I like the title a lot and titles like plants and similar stuff catch me. I don´t know why but I just think that it seams to be a beutiful story in some way. I didn´t look so much at the cover but it´s quite simple I think and that makes me more interested of the plot.

The first sentence in the book:
"Things started to fall apart at home when my brother, Jaja, did not go to communion and Papa flung his heavy missal across the room and broke the figurines on the étagère."

Whith this sentence I understood that the book was going to be a bit about religion and also about some kind of family problem. When the beginning is about something serious I be intrested in how it´s going to end, and that was what happened when a red this.

My first impression of the first chapter in total is good. Due to the serious start, as I wrote before, I got interested of how the story continues and therefore the book got a big hold on me. I also, exept for the plot, thinks that the book is written in a good way

Julklapp!

Nejmen, ser man på så trevligt! Nu gäller det bara att jag ska läsa ut Linas kvällsbok som jag håller på med för tillfället och inte tycker om speciellt mycket, sedan kan jag låta mig slukas av denna :)

Härligt!

Hoppas bara att den är lika bra som Cirkeln.

Tjo!

Vackert

"Efter den gamla kvinnans död gick jag varje söndag till en lotusdamm i en förort till Hanoi där det alltid var två eller tre kutryggiga kvinnor som satt i en rund båt och med darrande händer stakade sig runt i vattnet och lade teblad i de utslagna lotusblommorna. Nästa dag återvände de och plockade ett i sänder upp tebladen innan kronbladen som omslutit dem uder natten hunnit vissna. Kvinnorna berättade för mig att varje teblad sög åt sig av pistillernas doft och på så vis bevarade de förgängliga blommornas själ."

 

 Citat ur boken Ru, av Kim Thúy             

Älskar det, så himla fint            

Mitt första intryck

Redan innan jag började läsa boken tyckte jag att den verkade spännande. Den skymningsfulla framsidan tycker jag ger ett intryck av att boken inte kommer vara speciellt glad, att det är något svårt den handlar om, något jobbigt att ta sig igenom i sitt liv.
Jag tycker som sagt att boken verkar spännande, och den fångade ens intresse ganska fort. Jag tycker författaren har lyckats få fram en verklig stämning i händelserna. Det blir ganska lätt att faktiskt sätta sig in i situationen och få en känsla hur det verkligen var just då.
I och med att historien dessutom bygger på, eller ä, en verklig historia gör också att allt blir ännu mer seriöst. Man vet att det har hänt på riktigt och att folk faktiskt varit med om detta.
Jag har inte direkt reflekterat så mycket om den ännu men det blev i alla fall en liten text :) 
Fortsättning följer :P

Tjo!