Trots att Shakespeare levde för så länge sedan så lever hans verk kvar än idag, och Stockholms Stadsteater är bara en av många som gjort en tolkning av ett utav hans kända verk.
Just den här uppsättningen skulle jag säga var en aning intressant. När ridåerna dras upp i början av pjäsen så möts man av ett rum liknande från ett sjukhus. Det står sjukhussängar utspridda i rummet och det är kalt, vitt och trist, precis som ett sjukhus. Skådespelarna är utspridda i rummet och är till en början helt tysta medan rösten av Sven Volter (som spelar Lear) hörs från högtalarna. Sjukhuskulisserna ger ett väldigt speciellt intryck och det passar till en början väldigt bra in då man verkligen förstår att Kungen är inne på sin sista tid. Samma kulisser används under hela pjäsen vilket är både intressant och förvirrande. Det händer ganska ofta att man inte riktigt vet vilket sammanhang man befinner sig i och inte riktigt när och var man är, vilket jag tycker kan vara ganska jobbigt ibland då man får lägga ner tid och energi på att försöka förstå sig på just det och därmed kanske missa något viktigt i pjäsen, eller att man bara helt enkelt inte hänger med i handlingen. Samtidigt använder de sig av smarta små knep i vissa scener som verkligen gör att man förstår vad som händer. Te.x. när det åker ner en sådan typisk industrilampa och det verkligen ger intrycket av ett sterilt hemskt rum eller när de i en annan scen använder sig av alla möjliga effekter för att få till en riktig storm. Först och främst har de någon typ av fläkt för att få det och blåsa och för att blåsten verkligen ska bli synlig använder de en rökmaskin så att man faktiskt ser hur luften blåser. De har också lagt fram en massa halm som även den flyger med i vinden och en av skådespelarna gör som en slags kullerbyttor som verkligen gör stormen väldigt effektfull då det verkligen ser ut som att både han och halmen verkligen blir påverkade av den. Inte nog med detta så använder de sig dessutom av både ljus och ljud för att förstärka det hela. Det både åskar och viner och ljuset är skumt och sådär typiskt stormig grått. Jag måste nog säga att det här var min absoluta favoritscen då den verkligen påverkade mig, allt blev liksom så starkt och jag fick verkligen känslor som "Å, vad det är synd om honom, stackars honom som bara blir förrådd och illa behandlad" etc.
Ljud och ljud är något som de använder väldigt flitigt under pjäsen, och jag tror att det är just ljusen som är en av taktikerna för att få publiken att förstå när scenerna ändras. Så fort det blir en ny scen så ändras ljusen an aning för att man ska få en känsla av att man hamnat någon annanstans en annan tid. Med hjälp av ljudet så skapas också olika uppfattningar och känslor som t.ex. vid ett tillfälle då en av systrarna kommer in och man hör "pampig, lite halvläskig" musik och man förstår att hon är någon som man ska vara lite rädd för och att hon inte är någon god människa. I det här fallet, som även i många andra, så hjälpe även ljuset till med att få fram den rätta bilden genom ett röd-gul-orange sken lite likt färgen av en eld.
Något som var väldigt speciellt med hela scenografin var hur de hade blandat allting med gammalt och nytt. Det fanns tex med kläder från någon gång runt 1500 -talet, en narr som inte direkt kan kopplas till idag, samtidigt som det fanns moderna sjukhussängar, moderna kläder och lite moderna ord som hoppade in lite här och där mitt bland det gammaldags språket. Som sagt så blir det ju väldigt speciellt med blandningen och jag själv tyckte att det passade i vissa situationer medan det var mest förvirrade i andra, och kanske är det också lite på det sättet som jag kan sammanfatta hela pjäsen utifrån mina åsikter. Jag tycker absolut att den var bra och jag skulle nog rekommendera den till andra, samtidigt som jag tycker att vissa delar och vissa saker kunde varit och kunde ha gjorts lite bättre.
