Egalias Döttrar

GENUS OCH FEMINISM (maskulinism)

I Egalia är allting tvärt om. Männen äter p-piller och går runt i trånga särkar. De bär pehå och bör på små laxrosa handväskor. Det är männen som är hemma med barnen och det är kvinnorna som är direktörer, ingenjörer och vetenskapskvinnor. Kvinnorna får betalt för att föda barn och skönhetsideal gäller bara för män som ska vara kraftiga och inte för långa. Folk oroar sig för att föda söner då de har svårare förutsättningar och arven går alltid från mor till dotter. De stereotypiska motsatsparen finns, men rollern är bytta, och egenskaperna likaså. I Egalia råder ett matriarkat där kvinnorna har makten.

Kvinnorna är det första och det starka könet vilket alla i landet är medvetna om och vilket barnen får lära sig i skolan. De får även förklarat för sig varför, och det finns förklaringar till allt som har med maktstrukturer att göra. Exempelvis så är samhället beroende av kvinnorna, som behövs för att befolkningen inte ska dö ut totalt och männen skulle inte klara sig utan dem. Det är av naturen att kvinnorna ska vara de försörjande i familjen kan förklaras vid en befruktning:

"Segerfrun, den sädescell som kom in, mister sin identitet. Det betyder att den inte är sig själv längre. Den närs och beskyddas av ägget, precis som den mogne mannen får faderskapsbeskydd (äktenskap) av en kvinna. I gengäld får cellen leva vidare. Det ligger en vacker analogi i detta. En analogi betyder något som liknar något annat. Mannen söker ett hem, och i denna strävan konkurrerar han med hundratals andra män. När han finner hemmet ger kvinnan honom föda och näring och beskyddar honom mot allt ont." (s. 108)

eller när huvudpersonen Petronius mamma förklarar varför kroppsideal bara existerar för män:

"Ba är egentligen lite för kraftig - ja ganska tjock. Varför tjatar du aldrig på henne att hon borde banta?" "En kvinnas utseende betyder inget", hade Rut förklarat då. "Kvinnor blir ju gravida, de kan vara tjocka ibland och smala ibland. Det skulle var absurt att ha ett idealmått för kvinnor." (s. 44)

Ibland känns förklaringarna en kan läsa om så realistiska att man börjar fundera på varför vissa saker är som de är idag, och inte som i boken.

Jag gillar verkligen boken, det gör jag, men jag tycker det är brist på någon speciell handling med en berättelse och skulle gärna önskat att det fanns lite mer spänning. Om inte tvisten med de ombytta rollerna hade funnits hade jag tycker att boken var ganska tråkig och meningslös, och suget att läsa vidare skulle vara ganska litet. Men hela boken bygger på en sådan genealisk idé att jag inte inte kan tycka om den. Den har verkligen varit intressant att läsa då den öppnar upp ögonen för hur mycket ser ut i dagen samhälle. Jag tänkte ändå att jag var ganska medveten om ojämställdheten idag, men samtidigt har jag upptäckt nya saker när jag läst boken som jag inte tänkt på förut. Jag tror att just skiftet av roller öppnar upp och gör det lättare att se de skillnader som finns, men som man tidigare inte lagt märke till. När en lever mitt i händelserna så tror jag att det är svårare att se, och att en är så pass van vid vissa saker att man inte reflekterar över dem, vårt patriarkala språk är bara ett exempel.

Däremot har jag svårt att relatera till vissa saker som är skrivna i boken. Svennbalen och menstruationsspelen är bara två exempel. Det finns också andra saker som jag tycker är mer extrema i boken än hur det ser ut i verkligen, men detta kan även vara på grund av att boken är skriven 1977 och att det rådda andra förhållanden då.

Jag vet inte hur mycket uppmärksamhet boken fick när den släpptes, men från vad jag har hört från bland annat mina föräldrars generation är att jämställdhet var ett omdebatterat ämne under den perioden, vilket det även är idag. Som det känns som så var den aktuell då, men även nu när feminism idag är något väldigt uppmärksammat och fler och fler fattar intresse för det och F! dessutom just kommit in i EU. Om man kollar på andra böcker, TV-serier eller filmer går det att se att det finns en sorts "starka-kvinnor-trend" och att just de verken lyckas bli relativt populära. Hungerspelen är ett exempel och även serier så som Downton Abbey tycks vara ganska feministiska då kvinnorna får och tar mycket plats, även om de verkliga förhållandena under den tiden var annorlunda. Jag tycker det är synd att Egalias Döttrar inte får mer uppmärksamhet idag och att fler läser den. De flesta tror jag inte har koll på vad det är för bok, trots att den passar in så bra i idéströmningarna i samhället idag. Dessutom tycker jag att de bytta könsrollerna borde vara något som uppmuntrar män till att även de ska läsa boken. Jag gissar att det blir lättare för dem att relatera till diskrimineringar och kränkningar då de är anpassade efter deras situation och utsatthet vilket förhoppningsvis skulle kunna leda till att fler inser att det inte är jämställt idag. Å andra sidan skulle även boken kunna användas som ett sorts motargument mot dagens feminism. Många antifeminister påstår att feminism går ut på att kvinnorna ska bli överordnade männen när feminism egentligen hanlar om jämställdhet:
Definition från NE.se:

"feminism, rörelse och åskådning bestående av flera olika inriktningar med den gemensamma målsättningen att förändra maktstrukturer knutna till kön. Vad som förenar all feminism är att man vill upphäva eller förändra diskriminering på grund av kön och/eller könstillhörighet." 

I och med att Egalia tidigare varit ett patriarkat skulle någon lätt kunna häva ur sig att risken finns att samhällsutvecklingen sker i den riktning att makten omfördelas istället för fördelas. Även i Egalia blir budskapet med feminism missförstått:

   "Vi kräver därför öppet medlemsskap för alla kvinniskor i Klubben. Och detta innebär i praktiken att vi kräver att klubben avskaffas!"
   Jaså - de fanatiska kvinnohatarna menade att folk inte skulle få lov att gå och ta sig en drink efter en slitsam arbetsdag? Nej, nu gick det för långt. Dessa anslag mot den personliga friheten kunde inte tolereras." (s. 224)

Dock så är detta något jag verkligen inte hoppas att boken bidrar till och ibland har jag verkligen svårt att förstå hur människor tänker när de argumenterar mot feminismen. Jag tycker att Egalias Döttrar är en bok som är värd att läsas av alla, både män och kvinnor för att belysa skillnaderna och för att få folk att inse. Jag tycker även den borde läsas i andra länder, varav många är så mycket mer ojämställda än Sverige och verkligen skulle behöva en insikt även de i hur det kan vara att leva ett liv som kvinna.


(Sedan kan man ju också se boken som ett sätt att se de orättvisor som män utsätts för, men det får bli en senare diskussion)

Egalias Döttrar

SPRÅKET

"- Det är trots allt män som avlar barn, sa direktör Bram och gav sin son en tillrättavisande blick över kanten på  Egalsundsposten. Det märktes att hon hade svårt att befruska sig. - Förresten läser jag tidningen.
Hon fortsatte ilsket att läsa där hon hade blivit avbruten.
- Men jag vill bli sjökvinna! Jag tar helt sonika ungen med mig sa Petronius uppfinningsrikt. (...) - Det är grått och trist att dam inte får bli det dam vill! (..)
Hans syster flinade hånfullt. Hon var ett och ett halvt år yngre, och retades alltid med honom.
- Ha ha! En man kan väl inte bli sjökvinna heller! En manlig sjökvinna! Hi, hi! Eller du kanske vill bli jungman? Eller timmerman? Eller styrman! Jag skrattar ihjäl mig! Alla män som går till sjöss är antingen horkar eller palluriska." (s. 11)

Det annorlunda språket var det absolut första som slog mig när jag öppnade boken och började läsa. Jag visste redan innan att vissa ord skulle vara ombytta, men jag blev verkligen förvånad att det var så många och att det också finns så många ord som är könsförknippade och som går att byta ut! Jag skulle nog säga att språket har varit en av de största tankeväckarna för min del när jag läst boken då jag insett att även språket vi använder är patriarkalt. I början tyckte jag att det var ganska jobbigt att hela tiden behöva tänka tvärt om vilket gjorde läsningen lite hackig, men eftersom så gick det allt lättare och man lärde sig vad de innebar. Det fanns dock ord som tog väldigt långt tid innan jag förstod eller som jag ens förstod över huvud taget. Faderskapsbeskydd var ett av orden och ett annat var pallurisk, vilka jag först efteråt förstått när jag läste efterorden av Eva Witt-Brattström. Att läsa böcker med den här typen av språk är väldigt ovanligt, och jag vet inte om det ens finns någon annan bok innehållande detta språk, så det har varit en speciell upplevelse.

"- Ordet kvinniska, det låter som om alla kvinniskor är kvinnor. Varför kunde det inte lika gärna heta "manniskor"? Eller "männsikor"? Va, Baldrian? 
- Det är för att det heter kvinniskor. Det bara heter så.
- Och så tänk till exempel på ordet "dam". Har du tänkt på det? Varför kunde det inte lika gärna heta "herr"? Eller "man"? "Man lär sig så länge man lever", till exempel? Varför inte?" (s.155)

Innan är detta inte något jag reflekterat över så mycket. Visst har jag någon gång funderat över ord som sjuksköterska, att det låter väldigt kvinnligt, men egentligen inte så mycket mer än det. Mer tydliga ord som jag tycker att en lättare borde lägga märka till som exempelvis sjöman eller människa har jag däremot inte reflekterat över lika mycket. När man läser Egalias Döttrar blir det plötsligt väldigt tydligt att även språket är anpassat efter samhällsstrukturerna. När man är van vid de ord vi använder idag så är det inte något som en, eller i alla fall inte jag, tänker på så mycket. Men så när alla ord vänds på det här sättet blir det så tydligt. Jag tänker att både män och kvinnor kan vara sjömän, att både män och kvinnor kan vara riksdagsmän etc. och att alla är människor. Men kanske får de könsanpassade orden en betydelse i alla fall? När orden vänds så ändras betydelsen och jag börjar fundera på hur konstigt allting är. När ordet sjöman byts ut mot sjökvinna så tycker jag plötsligt att det blir konstigt med en manlig sjökvinna. För mig blir innebörden en helt annan och uppfattningen om det svenska språket (och andra språk) förändras. Bara det faktum att en använder "man" som ett generellt pronomen för båda könen och att det faktiskt är samma ord som könet man är en ny tanke för mig. Jag kan inte riktigt förstå att jag inte insett dessa könsanpassande ord förut. Språket utgår från mannen, bortsett från de yrken eller egenskaper som är "ämnade för kvinnor", som t.ex. jungfru. Olika kön förväntas göra olika saker. Man skulle kunna kalla det för ett genusspråk.

Sedan så finns det otroligt många andra ord som även de är ändrade i berättelsen, men som inte är lika tydligt könsförknippade. Härska är utbytt mot fruska och fröken är utbytt mot herrken. Dessa ord tycker jag är svårare att se en direkt koppling till könbaserade ord, men kanske är även dessa ett tecken på det patriarkala språket? Om alla ord som är ändrade i boken är könsbaserade så finns det många!

Jag reagerade också på mina egna tankar gällande vissa ord som exempelvis ingenjör och direktör. När jag läste orden så kom jag på mig själv att jag faktiskt förväntade mig att det skulle vara män, och när jag läste herrken så tänkte jag kvinna i alla fall. Just detta har inget med själva språkväxlingen att göra, men jag tycker det är intressant att jag, som ändå tror att jag inte har så mycket fördomar, blir en aning förvånad när det visar sig vara kvinnliga direktörer och ingenjörer.

Som sagt tidigare så är även ordet man som pronomen något jag funderat över under i och med detta. När man generellt ska prata om händelser så utgår man alltid från man, och så är det. Dock så finns det faktiskt de som idag väljer att byta ut ordet man och skriva en istället, t.ex.: "När en generellt ska prata om händelser så utgår en alltid från...". Det här är något som jag också reagerat på när jag läst det på olika bloggar och faktisk tyckt att det har varit konstigt, om inte till och med fel. Men nu, nu inser jag att kanske användandet av ordet en är en sort markör, en stort protest mot patriarkatet? Kanske är det så att alla jag sett skriva det, skriver det just på grund av att de insett att språket är patriarkalt och att detta är ett försök, en början på en liten förändring? Sedan kom jag också att tänka på att just pronomet man inte heller finns i de flesta språken. Gör det svenskan till ett mindre jämställt språk då?

Så hur stor verkan har språket på vårt samhälle idag? Vad innebär det att vi alla är människor? Fram tills nu har jag inte trott att språket haft någon inverkan på jämställdheten, men efter att jag läst Egalias Döttrar så har jag blivit mer osäker...

Så här skriver Eva Witt-Brattström om saken:

"Under översättningen insåg jag hur patriarkalt färgat vårt språk är, och vilka konsekvenser det får för de olika könens självbild och möjlighet att ta plats i världen, befruska (behörska) den, som det heter på egaliska." (s. 262)

och kanske är det just detta som är den hårda sanningen.

Egalias Döttrar

FÖRSTA INTRYCKET

   Innan jag öppnade boken.

Innan jag ens hållit i boken hade jag fått en sorts uppfattning om hur landet Egalia skulle se ut - ett samhälle där allt var tvärtom, kvinnorna hade makten och männen var underordnade kvinnorna. Jag minns att jag hade ganska höga förväntningar på boken då det kändes intressant att se samhället från ett helt annat håll och jag var ganska nyfiken på hur jag själv skulle reagera på denna "parodi" på samhället. Vad skulle boken väcka för tankar och skulle den få mig att inse saker som jag inte sett tidigare? Jag funderade över om mina tankar om dagens samhälle och skillnaderna däri skulle ändras. Om mina ögon skulle öppnas för ytterligare insikter om att allt inte riktigt är som jag tror. När allt blir helt tvärt om kanske det är lättare att se saker man aldrig riktigt reflekterat över förut.

Dock så hade jag absolut ingen uppfattning om innan vad den skulle handla om. Det blev klart först när jag läste på framsidan. Där står en liten sammanfattning om vad boken handlar om (vilket i vanliga fall brukar stå på baksidan..) och så är den även prydd med en bild på två killar. Jag vet inte riktigt vilken ålder de är men de ser ut att vara i tonåren och jag kan gissa att en av dem ska föreställa Petronius. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om omslaget egentligen och har inte riktigt kunnat reflektera över det. Jag tycker det är ganska intressant att man valt just denna bild. Det känns liksom dubbelt på något sätt. Vad jag har hört så är det bevisat att kvinnor och tjejer är mer öppna för att läsa om både killar och tjejer i huvudrollen (men det sistnämnda är dock vanligare) medan män och killar ofta avgränsar sig från berättelser där en kvinna eller tjej har huvudrollen. Just detta tycker jag gör omslaget intressant. Det är killar på framsidan vilket kanske drar till sig mer manliga läsare, men samtidigt känns böcker om patriarkat och feminism som något så ovanligt i läsningen hos män. Det känns förstås synd att säga detta, men på något sätt skulle jag ändå bli en aning förvånad om jag såg en man sitta och läsa t.ex. Egalias Döttrar på tunnelbanan. Parallellt med detta så tänker jag också på framsidan ur bokens perspektiv. Då skulle allting vara tvärt om. Då skulle Egalias Döttrar bara vara en normal bok utifrån litteraturen idag och det skulle handla om det verkliga samhället och bara vara en bild av det. Det som skulle vara speciellt skulle väl i så fall vara att den har feministiska tankar. Om man kopplar ihop detta med det jag skrev innan om män som läser manlig litteratur och tvärt om så skulle alltså denna bok vara en bok om män som läses av män och som också då har en framsida som lockar män, alltså i Egalia. Kanske hjälper "den manliga framsidan" i dagens samhälle till att bredda målgruppen och fler blir intresserade av att läsa den, även sett utifrån handlingen.

Populärmusik från Vittula

Kulturmöten/kulturkrockar och hybriditet

Kulturmöten och kulturkrockar känns det som att människor i det här samhället får vara med om ofta. De bor i en liten stad som verkar ganska isolerad från resten av världen vilket också bidrar till att dessa möten/krockar blir extra stora när de väl sker. Mannen från Afrika är bara ett exempel. Det har inte undkommit någon att han är i staden och kyrkan som han besöker är full jämfört med vanliga söndagar då endast en liten grupp med människor kommer dit. Alla kommer dit, bara för att få se honom och för att se det som är så annorlunda jämt emot vanligheten.

"Man undrade om han var riktigt svart, kolsvart, som jazzmusikerna på skivomslagen. Eller var han kanske bara brunaktig?" (sida 33).

Ett annat exempel är när Niilas släkt kommer upp till Pajala för att fördela arvet efter farmodern som nyligen har dött. Alla reser från olika länder med partners som har andra ursprung än svenskt. När fördelningen ska ske blir det problem då farmodern påstått att man måste vara troende för att få ta del av det, och alla påstår att just deras tro är den rätta. Det skapas stora konflikter med hur fördelningen ska ske och inget slutar riktigt bra. Detta är ett typiskt exempel på en kulturkrock.

Den yngre kretsen verkar vara mer mer öppen för andra kulturer och där skapas därför inte heller lika många krockar mellan kulturer. Däremot är kulturmöten då något som blir vanligare i det här umgänget. Beatlesmusiken fascinerar verkligen Niila och Matti och de blir dessutom mycket berörda och påverkade av den och verkar tycka om moderna saker som detta. Detta tycker jag till och med kan räknas som hybriditet då musiken från en annan kultur verkligen påverkar dem. I allmänhet tycker jag tt det är mycket svårare att hitta exempel på hybriditet bortsett från blandningen mellan "den finska" och "den svenska" kulturen då jag som sagt tycker det känns mycket som att de lever ganska isolerat i sitt lilla samhälle.

Allt utanför kulturen i Pajala verkar locka mer då alla även försöker komma därifrån, speciellt de unga.

Populärmusik från Vittula

Feministisk analys och patriarkala system

Genom hela boken så känns det som att fokus ligger väldigt lite på kvinnorna i samhället. De är väldigt sällan med i något sammanhang men om de är det, eller på något sätt nämns så känns det som att det för det mesta är kopplat till sex eller liknande. Undantagen är väl kanske när någons mamma nämns. För det mesta umgås ju tjejer med tjejer och tvärtom, men jag tycker ändå att man här där vi lever ofta umgås med folk från motsatta könet på en vänskaplig nivå och att det är väldigt vanligt i hela Sverige. Så tänker jag i alla fall, men i boken känns det verkligen som att samhället är uppdelat i mans och kvinnogrupper. Niila och Matti umgås i princip bara med killar hela tiden och även vid släktkalas så ligger fokus i berättandet oftast på männen som super.

Jag tycker det känns som att samhället i Pajala är ganska gammalmodigt och stereotypiskt för hur man säger att det var förr (mycket lever fortfarande kvar dock) med tex. att mannen gör grova arbeten som exempelvis hugger ved medan kvinnorna står vid spisen och inte tar så mycket plats. Ganska stereotypiska roller helt enkelt för hur en kvinna respektive man ska vara. Männen verkar till största delen bara ägna sig åt alkoholdrickande och att ta plats. Det känns även som att normerna är otroligt stora i Pajala vilket kan bevisas med ordet knapsu som används ett antal gånger. Ordet knapsu betyder att något är "kärringaktigt och är något som bara kvinnor håller på med" (sid. 203). Det är inte okej som man att göra något som är knapsu vilket Niila och Matti tex. diskuterar om deras musicerande skulle vara. Om man gör något som är knapsu så är man inte någon riktig man. Till skillnad från kärringaktiga saker finns förstås också väldigt manliga handlingar. Bastubadandet som man fick läsa om ganska tidigt i boken kändes som en av dessa. Om man inte klarade av att bada bastu "på riktigt" sågs man förstås också som knapsu. Och om man beter sig väldigt annorlunda från normen så är det lätt att man blir annorlunda behandlad än andra och blir utstött, som också exemplifieras i boken.

Över huvud taget tycker jag att det är lite svårt att göra en feministisk analys på grund av att det i allmänhet nämns så få kvinnor och att man inte får vet så mycket om dem. Lustigt nog så har min mamma börjat läsa den här boken, men slutat bara för att hon tyckte att den var för manlig.

Eftersom att den är skriven utifrån ett sådant manligt perspektiv med så lite fokus på kvinnorna så gör det även att samhället i Pajala känns väldigt patriarkalt. Jag har lite en känsla av att det inte händer så mycket intressanta och spännande saker i Pajala när man är ungdom med i boken beskriva alla möjliga händelser som tex. alkoholtävlingar. Är det några kvinnor med i dem? Nej. Är det med några kvinnor i resten av händelserna? Nej. Vad gör kvinnorna i så fall? Sitter de bara hemma och stickar eller lagar mat. Det tvekar jag på, i alla fall inte ungdomarna.

Kände att det här blogginlägget blev väldigt väldigt ostrukturerat och osammanhängande nu, men det får vara så. Det finns egentligen otroligt mycket exempel och otroligt mycket att skriva om feminism i den här boken, så detta är endast en liten del av det som kunde uppfattas i läsningen.

Popularmusik från Vittula

Centrum, Periferi och Mitt första intryck.

Jag tycker den här boken känns väldigt annorlunda jämfört med andra böcker, annorlunda i både handling, miljö och skrivsätt. Skrivsättet känns som en av de saker som mest skiljer denna bok från andra, eller kanske är det hela kombinationen? Jag vet inte, men det känns liksom så speciellt att läsa den här berättelsen. Mikael Niemi, som författaren heter, skriver t.ex. om att huvudpersonen Matti sitter instängd i en värmepanna i flera år utan varken mat eller vatten. Där sitter han, han växer och hans kläder går sönder av att de blivit försmå. Men så en dag så har han blivit så stor så att kan pressa sig ut, och sedan springer han ut naken och ser sig själv ligga på en väg och sova. Allt det här känns väldigt underligt och detta är något som aldrig skulle kunna hända på riktigt, utan känns mer som att det finns med i boken för att symbolisera något, som jag i detta fallet skulle tolka som perioden mellan barn och ungdom.

Detta är bara ett exempel på det speciella skrivsättet som Niemi har, och fler finns det. Precis när jag började skriva det här inlägget så tänkte jag faktiskt att det var just sättet som boken är skriven på som gör att det utskiljer sig så. Men när jag väl började tänka efter så kan jag nog ändå tänka mig att det är hela kombinationen, mellan ett annorlunda samhälle, annorlunda människor och skrivsättet.

Det är många saker som man förvånas över när man läser boken. Det finns så mycket som är så annorlunda från mitt liv, och antagligen annorlunda jämfört med de flesta som växt upp i en storstad. Kanske är det också just så det är, ju större skillnad det är i storlek mellan två städer, ju större blir skillnaderna mellan uppväxterna på de olika ställena. Det blir en skillnad beroende på om man befinner sig i centrum eller i periferin.

I början av boken när jag verkligen fokuserade på att förstå var centrumet respektive periferin låg så hade jag faktiskt det ganska svårt. Det blev lätt så att jag vid varje tillfälle en ny person presenterades började fundera på om denne var periferin, och då alltså men Matti i centrum. Jag blev på något sätt lurad och trodde till en början att i princip alla var i periferin förutom han. Men så när jag läst en bit så förstod jag direkt att jag hade tänkt fel.

"Som Pajalabo låg man i lä, det slogs fast från början. I kartboken kom Skåne först, tryckt i en extra stor skala, fullständigt nerlustat med röda streck som betydde landsvägar och svarta prickar som betydde samhällen. Därefter kom de andra landskapen i normal skala, allt längre norrut ju längre man bläddrade. Och allra sist kom Norra Norrland, tryckt i en extra liten skala för att få plats, och ändå fanns knappt några streck eller prickar alls. (...) Det tog många år innan jag genomskådade skalsystemet och insåg att Skåne, hela vårt sydligaste landskap från kant till kant, skulle få plats mellan Haparanda och Boden." (s. 47)

Och den här biten fortsätter med att peka på fler och fler saker som visar att samhället i Pajala är i periferin.

Jag tycker det är ganska intressant det här med centrum och periferi, i alla fall i just det här samhället. Där i Pajala får de bara lära sig om södra Sverige och Stockholm, de får lära sig att det är normen och att det är dit man vill. De flesta flyttar därifrån så fort som möjligt, och ingen verkar riktigt tycka om att varken leva eller att ens ha ett förflutet där. Jag vet inte riktigt om det är exakt likadant nu med allt det här, men jag kan ändå tänka mig det i en viss grad. Visst har jag en förståelse för dem, men samtidigt så känns det också så fel. Jag skulle t.ex. tycka att det var jätteintressant att besöka en sådan här plats och framförallt att lära mig mer om dem. Ärs jag vet inte, nu tappar jag bort mig i mina tankar, men för att sammanfatta det hela så känns ibland det här med periferi och centrum så konstigt. Ibland förstår jag inte hur det i vissa sammanhang kan fungera/har fungerat på det sättet som det gör.

Mitt första intryck intryck av boken är väl lite delat. Jag tycker inte riktigt om sättet som den är skriven på och ibland känns den liksom lite för mysko för min smak. Samtidigt känns den intressant, vilket kan hjälpa till med att hålla läslusten uppe, men än så länge kan jag väl säga att den inte är så värst omtyckt.